ANNAT PERSPEKTIV

Jag vet att det är livsfarligt att prata om banruppfostran när man själv inte har en unge men jag skiter i. Jag tror inte det är så många människovalpsägare som läser min blogg ändå och om det gör det kanske de lärsig något.

Vilket fall, barnuppfostran verkar vara en jävligt vansklig uppgift. I början är det rätt basic med mata, natta, byta, rapa, visa upp för polare-vibben där det jobbiga ligger i att ta hand om något annat 24/7 och stå ut med ett oftast gällt skrik så fort det är något av ovanstående som måste göras. Det är när mini-me får några år på nacken som det blir jobbigt verkar det som. Förutom att det helt plötsligt finns en till vilja i hushållet som använder minst sagt barnsliga metoder för att få som h*n vill så måste man inse att den lilla varelsen lär sig saker hela tiden. Och liksom alla andra lär den sig mest av att iakta sina vuxna skötare men plockar också upp mycket från vad de vuxna säger och medvetet lär ut. Och det verkar vara här det oftast brister.

När jag var liten fick jag höra ett citat av min kompis Pigge som gick något i stil med "Man måste ha barnasinnet kvar för att kunna bli vuxen" och av någon anledning kommer jag ihåg det väldigt starkt trots att det var över 15 år sedan jag hörde det. Och det slår huvudet på spiken (jag hoppas inte det är ett Per Gessle citat eller nåt, haha). Ett "fel" jag ofta märkt att föräldrar gör är att de förutsätter att ungen vet en massa saker. Det är ofta jag ser ett barn fråga sin förälder om något och svaret består nästan alltid av minste möjliga mängd ord. Det finns inte en tanke på att man måste förklara de kringläggande omständigheterna så barnet får ett hum av helhetsbilden. Ett påhittat exempel för att förklara det jag försöker säga är att barnet frågar "Vad är det som gör att en bil fungerar" och svaret blir "Bensin" eller  "Motorn". Det förklarar inte så jävla mycket. Och visst, jag kan köpa att föräldern inte vet själv men då kansek man ska kolla upp det med ungen så båda kan lära sig något nytt.

Jag tror det största problemet helt enkelt är att de flesta av oss vuxna har glömt bort hur det är att vara ett barn och kan därför inte relatera. Vi blir frustrerade när barn vill göra saker själv och det går åt helvete utan att tänka på att det kanske är bra för barnet att det faktiskt går åt helvete så h*n kan lära sig av sina misstag. Vi glömmer bort att barn har en miljon frågor för att de inte vet något men vi förutsätter att de har samma kunskapsnivå som oss ibland. Dessutom behandlas de väldigt ofta som mindre värda medlemmar där t.ex. förklaringar på förbud lyder "För att jag bestämmer och därför är det så" istället för att förklara på riktigt varför barnet inte får t.ex. elda upp myror med ett förstoringsglas.

Jag brukar säga att de flesta vuxna är som barn eller att de inte vuxit upp utan bara blivit äldre men det är inte samma sak som att ha barnasinnet kvar. Det jag menar då är att vuxna löser sina konflikter på ett väldigt omoget sätt, de interagerar med andra på ett omoget sätt, de styrs av sina känslor etc etc. Jag förbluffas inte över mycket men när vuxna människor beter sig som barn kan fortfarande få min hacka att störta i backen. Det är säkert 80% av den vuxna befolkningen det handlar om och det är därför majoriteten av de som uppfostrar barn. Vuxna barn som uppfostrar barn. Klart som att ungarna blir som de blir. Som i sin tur får ungar som blir som de blir.

Ger man igen för tjat får man en tjatig unge som vet att den får vad den vill bara den tjatar lite. Lär man inte ungen något ordentligt får man en jävligt förvirrad unge. Bestämmer man över ungen utan att ungen förstår varför kommer man få en unge som ställer sig emot auktoriteter. Behandlar man sitt barn som sin egendom istället för en individ kommer ungen tycka rätt lite om dig.

Det jag försöker komma fram till är att föräldrar måste fan tänka lite på vad de gör framför sina barn, vad de lär barnet om livet och varför de gör som de gör. Men viktigast av allt måste folk växa upp innan de får för sig att skaffa barn.